Jag väljer min favoritfärg att skriva med idag, känner mig glad. Har så mycket tankar om vårt samhälle och dess vanskötsel, får jag väl kalla det när man ser hur allt sköts nuförtiden.

Jaja, jag menar inte att jag är världsbäst på allt och sitter inte inne med några smarta lösningar heller, men jag har en fördel som jag delar med alla äldre än de som är fyrtiofem idag, och det är erfarenheten av hur samhällsfrågor bearbetades för 30-40 år sedan. Tro mig eller ej, men det är en himmelsvid skillnad. Märk väl nu är det inte min hemkommun jag klagar på för jag tycker faktiskt ärligt talat att det mesta sköts rätt bra här.

Nej jag tänker nog mest på Stockholms kommun och Regeringens sätt att sköta om och ta beslut.

Idag är det ju högaktuellt att diskutera snöröjningen i landet i sin helhet. Och tågen. Och tunnelbanan. Och busstrafiken. Och...... Det finns mycket att tycka om detta. Själv kan jag inte ta en promenad med min Karl-Oscar (min rollator) för det går inte att styra honom på de uppkörda bilspåren i vägarna, och det är vägarna alla är hänvisade till nu, var man än är.

Så där får vi alla samsas, bilar, bussar, barnvagnar, gamla med rollator och fotgängare.

Det är helt OK för mig med all snön och faktiskt helt OK att gå på vägarna med ,om jag bara kunde gå åt sidan när det kommer fordon, men det finns ingenstans att ta vägen, därför kommer jag inte ut på promenad.

MEN det blir ju en vår snart och då fungerar det igen.

Och så kan man ju tycka om utförsäljningen av apoteken. Jag hörde på radion en morgon att regeringen fått in 5,9 miljoner, Jaaa de sa miljoner, men det måste väl ha varit miljarder i alla fall för annars har man väl nästan skänkt bort våra apotek, kan ju jag tycka i alla fall.

Idag fick jag reklam från min ICA-butik i Centrum där de talar om att de blev förvånade över kundernas förfrågningar om när de kunde handla receptfritt i ICA-butiken. Vi har ju faktiskt ett apotek 50 meter därifrån. Men nu startar de alltså upp en apoteksdel i ICA-butiken och byter till vita rockar för trovärdighetens skull i den hörnan. LUSTIGT, tycker jag. Och vi kan köpa Alvedon m.m. en timme längre varje dag.

Hurra va´bra kanske man ska tycka. Själv tycker jag att det är fånigt, för jag kommer ihåg hur det var när butikerna stängde på lördag klockan 13.00 och sen var det kört med inköp fram till måndagmorgon. Det man glömt fick man klara sig utan. Och vi överlevde. Och faktiskt höll plånboken formen längre varje månad för man kunde inte sysselsätta sig en tråkig dag med att göra av med pengar. Låter som urtid men det är 60-70-tal vi talar om här.

Och för att inte tala om vårdinrättningarna som hade öppet alla dagar till kvällen (minns inte klockslaget) och blev man akut sjuk så ringde man jourhavande läkare och en särskild barnläkare för barnen och han/hon kom hem och undersökte patienten i hemmet. Jag hade ett öronbarn som under 14 månader punkterade sina trumhinnor 42 ggr, alltså nästan en gång i veckan, och vi fick ibland åka ambulans med honom för han hade så fruktansvärt hög feber.

Idag får inte ens hjärtpatienter åka ambulans om det inte är konstaterat livshotande situation som råder. Och man kan tala om skolan, och om äldrevården och om pensionerna, ja det vill jag säga om pensionerna, att jag har under 42 år betalat in till min pension och det har ju inte blivit nån rikedom precis. Men det hade räckt till mer om inte vår Alliansregering sänkt min pensionlön, alltså mina insparade pengar, för de behöver dem. Men man törs/kan inte sänka lönerna för de som arbetar nu, för då blir det ett ramaskri. Men pensionärerna frågade man inte ens om de vill vara med och betala på samhällskrisen genom sänkt månadslön/pension.

Rätta mig gärna om jag har fel. Nej nu känner jag mig inte lika glad längre så nu slutar jag för idag med att säga att jag älskar denna vita vackra kalla vinter med alla snöhögar som en viss hund i familjekretsen gärna ser att man gör snöbollar av som han får jaga. Det räcker till väldigt många snöbollar i år.

Godnatt sov gott alla goa människor därute i vimlet. Nu sitter min katt på min säng och talar om att det är sängdags.

Inför valet i sept

känner jag stor, stor oro för oss Socialdemokrater. Varför??? Jo, jag tror fakiskt inte att

Mona Sahlin har våra väljares förtroende efter att ha lyssnat på så många den sista månaden. Det gör mig orolig för jag känner själv på samma sätt. Det är nånting i hennes person som inte går hem hos folk. Men många börjar tala om Margot Wallström och Ulrika Messing som bättre kandidater och vill ha in dem i leden igen. Det finns ingen anledning att tro att Margot ska komma tillbaka i den svenska ankdammen och jobba när hon har såna erfrenheter av världspolitiken som hon har nu. Man växer med de uppgifter man får, de flesta i alla fall, och då är det för trångt här hemma.

Själv har jag därför två män som jag vill se på ledande poster i höst. Den ena är Sven-Erik Österberg som borde ta mer plats och kanske till och med ta över Monas roll före valet. Han har den där "landsfaderframtoningen" som behövs för att vi ska klara det här. Han är inte gnällig som Östros. Den andra är mitt hemliga kort än så länge. Men en mycket bra man med stor erfarenhet, samma framtoning men i högre grad, och dessutom "hemlängtan" till Sverige, så han skulle nog inte tacka nej. Ni får gärna gå in och gissa vem han är med en kommentar till min blogg. Googla på http://www.mystras-paradis.se/ så kommer den upp först och då kan du gå in och kolla. Jag skulle bli så glad för lite synpunkter.

Och en stor orsak till min oro är också Fredrik Reinfeldt och Moderaterna. Nu ska de också börja knacka dörr på vårt vis, man har väl aldrig hört på maken. Och satsa på vårdpersonalens löner och andra låginkomsttagares villkor. Det är ett mycket farligt drag för oss, tror jag. En enkel ekvation: Om någon kommer till din dörr och presenterar högre lön och mer skattesänkningar, eller någon som kommer och säger att vi måste höja skatterna och ge pensionärerna lägre skatt, o.s.v o.s.v. inte blir det lätt för oss då.

Så nog blir det svårt och nog får vi jobba men inte ge upp. Men det är viktigt att inse att det blir hårt motstånd. Den som lever får se, heter det ju. SPÄNNANDE är det som bara den.

Detta är en av mina favoritbilder

tagen på Boställsvägen i Tumba